Linda Therese

jag känner en stark förvirring just nu över beslutet att kastrera Atlas. I morgon har vi fått en tid på morgonen och det gör så ont i hjärtat på mig samtidigt som det känns skönt med alla fördelar. Jag har gråtit om vartannat och Andreas har fått trösta mig och försökt förklara att det är det bästa att göra så det inte bildas canser. för er som undrar varför jag gråter för en vanlig kastrering på en hund, ett rutin ingrepp menar ni. Jo visst är det det och jag litar fullt ut på min veterinär men jag har hört så många säga att dom ångrat sig när dom kastrerat sin hund för det va som att ta livet ifrån dom..., att han inte alls har samma livsglädje och energi som innan. Visst kommer han kanske sova mer på dagarna och kanske äta mer men jag vill inte att han förändras i sin personlighet. Han är så egen och speciell och sådär alldeles perfekt. Tänk om han blir rädd och feg och känslig? Egentligen ligger nog all denna förvirring hos mig själv, jag är nog rädd för att han inte ska vara samma trygga, tillgivna och glädjespridande individ som han är idag. Anledningen till varför vi måste kastrera honom är för att han är kryptochid alltså en testikel är kvar i buken. Detta kan på lång sikt göra så att canser bildas och att han blir översexuell. Jag får väl helt enkelt försöka tänka på det som är positivt och inte på det negativa, vad som kan hända. Varför är jag proffs på att måla fan på väggen?? Förstår om ni tycker att jag är lite knäpp men ni som har en ögonsten vet vad jag menar...
Skriver mer i morgon om hur operationen gick, tack söta ni som stöttar mig i allt!

Puss & kram




Älskade hund!