Linda Therese

Igår ikväll gick jag och Atlas ut på en uppfriskande kvällspromenad. Det märks att han börjar må bättre efter sin penicillin behandling mot kennelhostan och detta betyder mycket överskottsenergi eftersom han blev ordinerad vila tills hostan var borta. Igår kväll släppte jag honom lös på promenaden för han är ju bättre. Vi var ute på sandgrundsudden och han har psykryck alltså har jag aldrig sett honom så glad över att få vara lös och fri. Han stack iväg från mig och busade runt för sig själv i snön tills jag ropade på honom och då tar han jordens sats ca 50 m avstånd och springer så fort han bara kan mot mig och väjer inte av utan rakt in i mina knän som viker sig av kraften och tungden som kommer mot mig.

Jag föll ner i den snöbeklädda backen med ansiktet och näsan rakt ner samtidigt som jag hamnar på min hand. Jag minns hur jag skrek för allt gick så fort, blev sjukt rädd och kände en sån smärta. Jag försökte resa mig och inser att snön är röd, jag har näsblod och en sprucken läpp. Det gjorde sjukt ont att öppna munnen för käken hade fått sig en smäll. Jag fick upp mobilen ur fickan och ringer på älskade Adde som kom fortare än ambulansen skulle gjort och räddade mig från att ligga förfrusen ute på udden. Det gick ju bra i slutändan men detta kunde ha gått mycket värre. Idag känner jag mig väldigt mörbultad och har som träningsvärk i brösten och axelpartiet och i armarna.

hahaha Så tokigt det kan gå minst sagt. Men jag älskar ju min hund lika mycket för det, inte hans fel att han fått hosta och bara vill leka!

nu blir det mys här hemma i soffan med mina älskade pojkar!
Puss & kram


Här är min paint målning över situationen. Mycket att göra en tisdagskväll? Nja... MVG i bild hade jag iaf det syns va? ; ) mycket roligare att trixa i paint än på bildlektionerna i skolan